Ibland kan längtan vara så stark att den blir fysisk. När mina barn är bort för länge från mig så känns det i hela kroppen. Jag tror att det är för att jag är deras mamma och har varit dem nära så fysiskt när de var små. Men märkligt nog så kan jag känna samma känsla för min systers barn. Jag saknar dem så att det gör ont i kroppen. Nu börjar det närma sig sommaren, vilket betyder att det snart är ett år sedan vi sågs. Med stor sannorlikhet så kommer de inte hem till Sverige i sommar. Det gör fasansfullt ont. Det gör ont att barnen inte får träffa varandra och att jag inte får se varken min syster eller hennes barn.
Lovisa är född -94, Frida -96, Anton -98 och Agnes -00. De är så otroligt söta ihop och leker med varandra i alla möjliga konstellationer. Men mest är det Frida och Anton som leker. Och jösses vad de kan leka. När vi träffats första gången på sommaren så kastar de sig i varandras armar och är sedan oskiljaktiga tills de åker hem igen. De t.o.m. spelar kort i bilen när vi åker någonstans. Lovisa är stor tjej nu och vill vara lite vuxen. Hon pysslar gärna med mig och mina båda systrar och agerar lite storasyster åt Agnes som beundrar sin kusin massor.
Bild från sommaren 2005 när barnen lekte med vattenballonger utan att fått lov till det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar